tisdag 5 januari 2010

Mina dag(mar)drömmar

Jag spelar ibland upp hela scenarier med hemskheter som kan komma hända.
På väg ner för trappan tappar jag fotfästet och ramlar ner, och bebisen slår ihjäl sig på klinkersgolvet nedanför.
På promenad med vovven blir jag omringad av vargar och ringer 112 som ger mig rådet att klättra upp i ett träd. Och där växer bara tallar.
När jag böjer mig framåt för att knyta skorna slår jag i huvudet i dörrhandtaget, som spetsar mitt ena öga. Som fastnar där.
Bebis ramlar ur sängen och bryter nacken. Finns inte mer.
I trafiken möter jag fulla förare och frontalkrockar. Bebis flyger ur bilen i sin barnstol och hamnar ute i skogen. Ibland överlever hon i min dagmardröm, ibland inte.
Vovven får en knäpp och biter av bebisens halva ansikte. Hon blir märkt för livet och vovven avlivad.

Sådant irrar runt i min hjärna, oftast när jag ska sova. Det får mig att bli helt kall och må fysiskt illa. Försöker påminna mig om att det bara är min hjärna som spökar med mig. Och försöker tänka glada tankar istället. På dagarna går det bra, jag begränsar mig inte i mitt vardagliga liv. För det är väl det som är skillnaden mellan vett och vanvett antar jag. Att leva i skräck för att något KAN hända är ju inte speciellt normalt. Om jag hamnar där ska jag söka hjälp. Lovar.

Detta fantiserande är nog ett arv. Min morfar var så orolig av sig, att vi inte kunde berätta mycket för honom förrän i efterhand, när allt det "farliga" var över. Min mor har fått sin beskärda del och varnar för allt möjligt hela tiden. Själv har jag tagit efter detta till viss del. Ser till att barnen använder cykelhjälm till exempel. Att de har lampor och reflexer när de är ute i trafiken i mörker. Sånt.


6 kommentarer:

Ato sa...

tror du inte att det dar delvis ar "vanliga" fasor for en nybliven mamma? man oroar sig for allt som kan handa bebisen och att man inte ska kunna skydda honom/henne? (men det dar med dorrhandtaget och ogat hor verkligen hemma i en skrackfilm...)

Kristina Öijeberg sa...

Jo, det är nog så. Hoppas jag... Har inte varit sån innan, vad jag vet. Och skräckfilmer har man ju sett i sina dár, kanske tar man åt sig lite hemskheter därifrån? :O)
Själv då, inga liknande tankar?

Anonym sa...

Visst är man rädd om sina barn. Mina tonårsdöttrar måste alltid ha cykelhjälm och reflexväst när dom cyklar. Dom hatar mig för det men de förstår säkert när de själva blir stora och skaffar barn =D

kramis Jossan

Kristina Öijeberg sa...

Visst är man inte populär alltid, men det ingår väl inte i uppdraget. Men jag har bestämt för mig att Tjat stod med i arbetsbeskrivningen...

Mia sa...

Jag tror det har med ålder att göra för jag har drag av samma sak fast andra farhågor. Kan dock också låte bli att begränsa mig i vardagen än så länge.

Åsagåsa sa...

Så´na där tvångstankar har jag oxå, olyckor och våld. Det är svårt att bryta tankegångarna när de väl satt igång och som du säger - nästan alltid på kvällen när man ska sova. Jag har också försökt att "förbereda" tjejerna inför olika grejer (visat brandsläckare, pratat om div tidningsartiklar osv), det är ju egentligen det enda man kan göra... och gå i terapi mot hjärnspöken kanske??? :-P Kram från ani