Never ending story

Och jag som trodde att det skulle vara över nu. Att jag skulle sitta här, opererad. Done.

Men dom bá: näe, vi ska bara undersöka dig idag, ta lite bilder och peta och slå lite på din tand och så ska vi prata om det här och se vilken metod vi ska ta till och det här kommer ta tid och det är inte säkert att det funkar och då får vi ta en annan metod och det blir dyyyyrt så det är bäst du förlänger din jätte-jättedyra tandförsäkring för annars får du betala det här trots att din tandläkare klantat sig och haft av en borr långt upp i tandroten och gett dig en inflammation däruppe.

Mr übertandläkarspecialisten himself ska alltså försöka göra om rotfyllningen och förhoppningsvis få bort borren. Om inte, så ska han försöka gå runt borren och göra rent för att få bort inflammationen. Om det inte funkar, ska han operera. Inte säkert att det funkar heller, och i så fall drar de ut tanden och jag får (säkert FÅR man) en bro. En låtsastand alltså. I guld. Det är säkert, han sa så. Guldtand. Tjenare. Ska jag ha en lapp över ögat också?

För övrigt var pappi hemma med bebis då. Och gav henne gröt. Typ dubbelt så mycket som hon någonsin fått tidigare. Hon hade ont i magen i natt. Milt uttryckt. Men de hade haft kul när jag var borta i alla fall. Sen att jag inte fick sova i natt är en annan femma.

Nu smäller det! (Borrbiten del 3)

I morgon, äntligen (säger jag nu i alla fall), ska jag till specialisttandvården för att operera ut en bit av en borr som sitter fast uppe i en tandrot. Ni kan läsa mer om detta här och här.

Har lyckats att förtränga detta, men nu börjar jag inse. Jag ska opereras i morgon. Opereras. Känns inte bra. Har aldrig blivit opererad tidigare. De ska skära i mig.

Men jag skrev ju "äntligen", och jag menar att det är bättre att ha det gjort än att ha det framför sig. Trots att jag kunnat förtränga det så länge nu, så har borrbiten gjort sig påmind varje gång jag varit krasslig. Och det är ingen trevlig känsla den ger mig.

Så håll tummarna för mig strax efter lunch i morgon.

Borrbiten

För ett par år sen gjordes en rotfyllning i min mun. Ingen trevlig upplevelse, men det slutade göra ont i alla fall, och det var ju bra.  

Efter den första, provisoriska fyllningen, som man ska gå med några veckor (eller månader?), så ska inflammationen gå över. Före det kan man inte rotfylla. Efter nån vecka fick jag ont. Jävulskt ont. Fick en akuttid, och kom tyvärr inte till min vanliga tandläkare utan en annan. En karl. Som inte var direkt... försiktig. Och jag fick inga starka piller på recept heller. Elakt, tycker jag. Jag har aldrig gråtit under eller efter ett tandläkarbesök förut. Det gjorde jag då. Ringde min sambo och grinade. Jag är över 30.

Sen gick det över, och jag fick göra den riktiga rotfyllningen. Ingen trevlig upplevelse. Äntligen är det över, tänkte Kristina.

Men...

Året efter, på den årliga kontrollen, upptäcktes på röntgenbilderna att jag har en del av en borr kvar, uppe i tandroten. "Den måste ha gått av". Nähä? 

Inte bra. För detta står jag nu i kö hos en tandspecialist, som kommer att ta bort denna borrbit. Börjar ana oråd. En SPECIALIST ska gräva i käften på mig. Alltså ingen vanlig procedur som min tandläkare kan fixa. 

Har inte tandläkarskräck. Jag tycker det är otrevligt, men inte så att jag undviker att gå. Undrar hur det kommer bli. Hur kommer han att gå tillväga? Kan man få bli sövd tror ni? Och varför har han inte hört av sig? Det är snart två år sen de hittade borrbiten. 

Jag som inte ens brukar ta bedövning när jag lagar hål. Kanske kommer detta att förstöra allt. Jag bävar.