Efter den första, provisoriska fyllningen, som man ska gå med några veckor (eller månader?), så ska inflammationen gå över. Före det kan man inte rotfylla. Efter nån vecka fick jag ont. Jävulskt ont. Fick en akuttid, och kom tyvärr inte till min vanliga tandläkare utan en annan. En karl. Som inte var direkt... försiktig. Och jag fick inga starka piller på recept heller. Elakt, tycker jag. Jag har aldrig gråtit under eller efter ett tandläkarbesök förut. Det gjorde jag då. Ringde min sambo och grinade. Jag är över 30.
Sen gick det över, och jag fick göra den riktiga rotfyllningen. Ingen trevlig upplevelse. Äntligen är det över, tänkte Kristina.
Men...
Året efter, på den årliga kontrollen, upptäcktes på röntgenbilderna att jag har en del av en borr kvar, uppe i tandroten. "Den måste ha gått av". Nähä?
Inte bra. För detta står jag nu i kö hos en tandspecialist, som kommer att ta bort denna borrbit. Börjar ana oråd. En SPECIALIST ska gräva i käften på mig. Alltså ingen vanlig procedur som min tandläkare kan fixa.
Har inte tandläkarskräck. Jag tycker det är otrevligt, men inte så att jag undviker att gå. Undrar hur det kommer bli. Hur kommer han att gå tillväga? Kan man få bli sövd tror ni? Och varför har han inte hört av sig? Det är snart två år sen de hittade borrbiten.
Jag som inte ens brukar ta bedövning när jag lagar hål. Kanske kommer detta att förstöra allt. Jag bävar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar